Jag visste inte att ett svar kunde skapa en sån panik, men ändå en sån otrolig lättnad.
Kanske var det vad som behövdes..
Nu hoppas jag på att kunna stänga detta kapitel, och gå vidare.
Tack.
Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 Comments.:
Post a Comment